Hej!

Jag är en riktig sucker på att läsa/höra om folk som väljer att leva sina liv på annorlunda sätt än vad de flesta andra gör. Jag går riktigt igång på att höra om folk som väljer att göra precis som de vill och inte som alla andra. Emil Sergel har skrivit om det här i sin bok “Mitt år som nomad” där han ifrågasätter varför nästan alla väljer att leva likadant när möjligheterna egentligen är oändliga – och den frågan ställer jag mig också. Det är så klart bekvämt att göra som man alltid ha gjort och göra det som liksom förväntas att man gör, det är helt klart enklare att simma med strömmen!

Jag säger inte att jag lever mitt liv på något annorlunda sätt, inte just nu i alla fall… fast i min hjärna gör jag det! 😉 Däremot får jag lite spunk av att tänka att det är bara är det här… jag har pratat om det förut, men ekorrhjulet fungerar inte gör mig! Ska man verkligen jobba 8-9 timmar varje dag, längta till helgen för att sedan vänta på 4 veckors semester per år där man går bananas? Hur roligt jobb jag än skulle ha…så skulle det inte fungera för mig hela livet. Hur man vill leva sitt liv är så klart ytterst individuellt och för en del människor är troligtvis strukturer, rutiner och upprepning det absolut bästa och så man vill ha det och det är inget fel på det. What ever makes you happy. Men väldigt många människor verkar ju absolut inte vara helt lyckliga – utan verkar mest slita och släpa sig igenom dagarna och det kan väl inte vara rätt?

Det absolut värsta jag vet och som jag helt har slutat lyssna på eller bry mig om är drömdödare! I min hjärna är ingenting längre omöjligt – är det något man drömmer om, så gör det! Det värsta som kan hända är att det inte blir som planerat, men vad gör det? As soon as someone starts telling you to be realistic, cross them off your invitation list! regnbåge